Just nu händer typ ingenting här. Visst fullt upp är det, men bara samma sak hela tiden. Vi går upp, skickar iväg barn, åker till skolan alternativt sitter hemma och pluggar, hämtar barn, skjutsar barn fixar mat och går och lägger oss.
Låter ju skittråkigt egentligen, men på det stora hela är jag nog ändå ganska nöjd :)
Här finns ju tre (för det mesta) underbara barn och det är ju med dem jag faktiskt vill spendera all min lediga tid, visst sambon kan få vara med på ett hörn ibland också ;)
Tycker ändå vi lever ett ganska "normalt" liv....
....tills jag var på en föreläsning idag som handlade om neuropsykiatriska funktionshinder ur ett föräldraperspektiv. Föreläsaren hade själv inga barn med npf, men hade både jobbat med dem och forskat om familjerna. När hon började prata om hur familjerna till bl.a barn med autism hade det så kände jag visserligen igen mig i vissa delar och visst kan jag då och då känna mig otroligt bitter för att saker är som det är. Hon drog upp svårigheter för familjerna som jag visserligen vet att vi har, men faktiskt inte tänker på, det är ju vår vardag.
Men det hon allra mest betonade var att det för föräldrarna till dessa barn var en stor sorg när barnet får en diagnos. Men, nej jag kan inte hålla med där faktiskt. Mycket känslor har jag känt, frustration, hopplöshet och faktiskt också avundsjuka på andra "normala" familjer, men sorg nej det kan jag inte komma på att jag känt.
Vår August är ju ändå en underbar liten personlighet och utan sitt funktionshinder så hade han inte varit den August som vi älskar så mycket, då hade han antagligen varit en helt annan person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar