Många har frågat...

vad det egentligen är som August gör eller hur han är till sättet och jag har alltid lika svårt att beskriva det. Kan knappt inte säga vad det är han gör som kräver så mycket av oss, mer än att han nästan konstant kräver närvaron av en vuxen.
Tänk dig en vardag där du aldrig, och då menar jag aldrig får en chans att sitta ner, göra mat, fixa med nånting mer än max 5 min utan att behöva fixa nånting som nån vill att du ska göra. Saken är den att visst har vi försökt att få August att vänta en stund, men det går INTE för då blir jobbet 10 gånger värre. Då får vi istället för att bara ta reda på vad han vill dammsuga upp en krossad kruka, torka upp en tömd schampoflaska från golvet, torka kiss från golvet mm mm för det är bl. a sånt han gör i protest om vi inte kommer och det är komma NU som gäller.
Så mellan ca 7 på morgonen till för det mesta 23 på kvällen får jag aldrig en paus på mer än 5 min i sträck utan att behöva avbryta det jag gör. Har haft många pauser bara under tiden jag skrivit detta inlägg.
Så ser vår vardag ut. Och utöver tiden som August tar så har vi även två barn till som ska få sin tid.

Nu vet jag att jag låter hemskt negativ, men så är det inte heller detta är bara en förklaring till er som undrat. Inte blev ni kanske klokare men jag har försökt i alla fall.
Men visst finns det även massvis med ljusa stunder. Bara de som har ett barn med något funktionshinder eller andra problem av något slag tror jag het och fullt kan förstå hur glad man blir av minsta lilla framsteg eftersom man vet vad mycket träning och kämpande det ligger bakom.

Man blir så lycklig varenda gång ens barn gör något som är normalt för de flesta. I vårt fall handlar det ofta om de få gånger som August gör något tillsammans med andra, alllra bäst är när han gör något tillsammans med andra barn.
Som häromdagen stod han och Ella och höll varandra i händera och hoppade i våra sängar, det är såna ögonblick som gör en lycklig. Skit i om dom hoppar sönder sängen, de gör något tillsammans ;)

Eller de ögonblicken när vi pratar om Augusts fritids och hans äskade Minna som har hand om honom där, det lyser i ögonen på honom när vi pratar om honom. Det händer till och med ganska ofta att han inte ens vill följa med, men det gör inget alls för jag älskar när han blir så fäst vid någon. Tänker fortfarande på det psykologen sa när han pratade om autism, barn med autism får aldrig några riktiga känslor för andra människor utan ser folk runt omkring dem som objekt eller verktyg för att få det de vill ha.

Stämmer inte ett skit! August har fäst sig strakt vid flera människor. vad är det annars när han redan under dagistiden gick och gosade med "hans" frökens jacka de stunder som hon inte var där, han saknade ju henne.
Samma sak när vi några månader efter skolstarten var tillbaka in på dagis och hälsade på. Hans fröken kom och han vände ryggen mot henne, tog hennes händer och kröp in i famnen på henne, alldeles underbart!
Men ändå lite sorgligt eftersom han då och då kommer förlora människor som betyder något för honom, men man kan inte helt och fullt förklara för honom varför.

Oj, blev ett väldigt lång och snurrigt inlägg, var nog mest jag som behövde få ur mig lite :)